Annica Långvall

Jag har börjat läsa om Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Det var en av min pappas favoritböcker och jag har läst den om och om igen. Jag får gåshud varje gång. Kristina och Karl-Oskar blir de första men inte de sista från sin socken att utvandra till Amerika. Vilket mod. De sörjer sitt barn som på grund av svält åt en hel skål med ofärdig gröt och dog av att kornet svällde i magen. Medan Kristina förlitar sig på Gud så tror Karl-Oskar att människan måste hjälpa sig själv. Den ständiga kampen mellan förtröstan och tilltro, självrådighet och pannben Kristinas ständiga längtan till hemlandet som framstår i skimrande dager. Insikten att människan inte kan umbära människan. Och så den ständigt närvarande frågan om vad som driver människan att göra svåra saker. Kanske är det den frågan som griper tag i mig, för det är en fråga som i sig driver mig. Som alltid har drivit mig. Människans ”varför”. Människans meningsskapande.

”Hur kommer det sig att den här verksamheten startade?”. Den frågan har jag ställt till dem som jag intervjuat och svaren har fascinerat mig eftersom de har handlat om värderingar snarare än ekonomiska beräkningar, det har handlat om att skapa en livsstil som är just meningsfull – det har handlat mycket om varför. Och sedan hur.

I frågan om krig och fred som just nu är hetare än på väldigt länge i vår del av världen, så växer det rörelser som försöker bygga tillit och fred genom gemenskap kring just mat. Samhushållning, samständighet istället för självständighet. I forskningen beskrivs ofta den här strävan att närma sig matens ursprung som ett slags motståndsrörelse. Och så har den också beskrivits av personer som jag intervjuat. Sociologen Claude Fischler satte fingret på motsatsen:

“the modern eater has become a ‘mere consumer’: an increasing proportion of the population consumes food of whose production, history and origin it knows nothing.”

Matens meningsfullhet för människan tror jag ligger djupt rotad i oss. I det att maten är en förutsättning för överlevnad, inte bara genom att den ger oss näring, utan också för att den gett oss en gemenskap som varit oumbärlig.

Vad händer med oss när matens ursprung är helt okänt för oss? Kanske tappar vi något som hade kunnat bidra med mer meningsfullhet. Kanske kan ett ökat engagemang i matproduktion och matlagning bidra till både fred, tillit, gemenskap och meningsfullhet till ett samhälle som behöver just det så mycket.