Annica Långvall

Jag har nyligen hittat en ny passion i livet, nämligen sömnad. Min mor är nog den som är mest förvånad. Jag minns själv tydligt hur jag satt med hennes crèmevita symaskin vid det gamla matbordet av massivt trä i huset i Bygdom där jag växte upp. Jag drömde under en period mer än något annat om att ha vingar och kunna flyga, så jag försökte sy mig ett par vingar i tyg. De här idéerna om att ha vingar kom nog från den tecknade serien Sailor Moon som gick på TV på den tiden. Hantverket var väl inget annat än ett försök att knåpa ihop drömmar; drömmar av tunna bommullstrådar som tillsammans skulle kunna vara tillräckligt starka för att bära mig?

Min mamma Tuula sydde ofta kläder åt oss barn. Välsydda fleecetröjor och sköna joggingbyxor. Jag minns särskilt shoppingväskan hon sydde av kaffepaket när jag var tonåring. Så tålmodig hon var, är, som mamma måste hon ha varit vid symaskinen. Jag upplevdes nog som barn vara av annat virke. Efter en stund vid symaskinen föreslog min evigt tålmodiga mor att jag skulle gå ut en stund – med hammare och spik i hand var mitt tålamod på den tiden långt större än den var med nål och tråd. Kanske var jag mer slagkraftigt än finmotorisk i mina rörelser på den tiden, mer benägen att slå in en spik hårt och skapa något stort, än att arbeta med fina trådar.

Som doktorand i 30-årsåldern behövde jag en motvikt till de långa timmarna framför datorn, och där blev sömnaden helt oväntat min ventil. Till skillnad från drömmen om att flyga, som jag väl ändå visste var ouppnåelig, så har drömmen om att bli forskare alltid verkat som mer av ett kall som jag en dag ska nå, än en dröm vävd av tunna trådar. Den här prövningen krävde händernas arbete för att balansera de ändlösa timmarna av kritiskt arbete vid tangentbordet i min ensamhet. Så jag plockade upp ett tygstycke och lät det bli mitt nya projekt.. Ett påslakan från loppisen som i familjens krets numera går under namnet ”Annicas loppis” för att jag strosar runt där så ofta. Det kändes som ett billigt material att börja arbeta med, men framförallt kittlade det i mig att skapa något nytt från ett material som annars riskerade att inte användas mer.

Mitt första försök att sy en blus till mig själv – det bidde ingen blus i storlek kvinna, utan en färgglad klänningen i storlek som passade den yngsta flickan i barnens kusinskara. Trots att storleken blev helt fel så gladdes jag åt den frihet som fanns i ärmarna och lekfullheten i designen. Såna kläder hittar man sällan i butikerna här i stan. Ingenstans alls hittar man ett plagg som är likadant som det man själv sytt.

I min egen garderob har jag under åren ändå samlat ett antal plagg som sticker ut från mängden; klänningar i jaquardvävt tyg och underkjol, med fickor för en sån som mig som sällan bär handväska men alltid måste ha en massa saker med mig. Velourdressen som i storfamiljen skämtsamt går under namnet lyxhustrupyjamasen, och som är både uppseendeväckande och skön som ett nattplagg. När jag köper kläder har jag en regel: jag ska älska kläderna. Inte bara gilla. Det ska kittla. De ska göra mig glad. För det är min devis: livet är för kort för att låta de vackraste kläderna vänta i garderoben på fest. Någonstans i den där knasiga kärleken till kläder som skänker glädje, så levde väl ändå tanken på att faktiskt sy sådana kläder vidare, trots mitt halvt misslyckade försök. Kläder som låter människan ta plats, både fysiskt och socialt.

Symaskinen stod oanvänd länge och när jag försökte sy trasslade trådmatningen och stygnen fastnade i varandra. Jag trodde faktiskt att jag hade förstört den. Men – så kom det en dag i mars 2024 när forskningsarbetet kändes sådär överväldigande igen och jag kände – något måste jag ha i händerna. Jag köpte ett påslakan med rutor i olika storlekar och hittade en beskrivning som visade hur man syr en klänning efter mått – inte efter mönster – ty för guds skull, för det räckte inte min stressade hjärna till att förstå sig på.

Jag började klippa och sy. Och det mest fascinerande i processen var kombinationen av att samtidigt vara noggrann och obrydd. Medan jag var noga med att klippa tyget precis rakt och mäta ut måtten noggrant, så hittade jag i sömnaden ett sätt att våga riskera att göra fel. Jag var helt enkelt tvungen att kasta mig ut i en learning-by-doingprocess, det går inte att lära sig att sy annars. Så självklart. Varför är det inte alltid lika självklart?

Det går fint att göra fel när man syr. En söm kan sprättas upp. En design kan göras om! I alla fall om man syr oberoende av någon annans dikterade regler. I den här processen fanns inga krav på att något alls skulle produceras, inga regler på vad som skulle bli slutresultatet, och eftersom jag köpt ett påslakan för 80 kronor och inte ett nytt tyg för hundratals kronor metern tog det bort den ekonomiska pressen på att det måste bli rätt.

Efter några dagars arbete var jag helt förbluffad och så stolt över mig själv. Till överdelen hade jag använd den del av påslakanet som hade små rutor i blått och vitt, och för att skapa en kontrast använde jag de större rutnorna till kjolen. De dolda fickorna hade jag sytt till perfektion – att jag kunde vara så noggrann! Att sy dolda fickor är något av en hjärngymnastik när du gör det första gången. Du måste lägga kjolens tyg rätt mot fickornas tyg så att rätsidan hamnar på insidan av kjolens fickor när den är klar. Mellan varje moment med symaskinen ska tyget strykas för att slutresultatet ska bli prydligt. Och jag, som sedan barnsben sett mig själv som något av ett otyg vid symaskinen, hade lyckats utföra det till perfektion. Tack instagram reels, tack YouTube, tack alla de vana sömmare som visade mig steg för steg hur det skulle göras.

Vid det här laget var jag fast. Med ljudbok i öronen och tyg i händerna kan jag sitta i timmar och arbeta koncentrerat. Ibland upptäcker jag fortfarande att jag tvekar. Jag har lärt mig att känna igen den där hämmande osäkerheten inför att möjligen göra fel, och när jag ser att rädslan hindrar mig så kör jag över den genom att säga till mig själv – det får bli fel! Det absolut bästa jag lärt mig genom sömnad är att våga. Våga sätta saxen i tyget. Våga göra misstag – för de går att rätta till! Och det är faktiskt sant som de säger, att det är i misstagen man lär sig.

Kanske var det just frånvaron av prestationskrav som fick mig att våga sätta saxen i tyget och trycka på symaskinens pedal. När september månad hade gjort sitt intrång hade jag sytt ett antal klänningar, blusar, kjolar och shorts, den ena kreationen faktiskt mer lik min vision än den andra. På ”Annicas loppis” hade jag flera gånger känt på ett nött påslakan med mönster som förde mina tankar till dalarnas kurbitsmålningar. Tyget var alldeles för slitet för att orka med ett nytt liv i någons linneförråd, med all den nötning det skulle medföra. Kombinationen av blekta, blå mönster i mjukt bomullstyg skulle däremot orka med ett nytt uppdrag i en garderob där det skulle behandlas i fintvätt.

De helblå partierna blev volanger i dubbelt tyg, inspränga mellan de vackra kurbitsmönstren. Det var något av en chansning att klippa isär överdelen och hoppas på att jag skulle kunna foga ihop dem rätt med volangen emellan, men det lyckades. De tunna, vita partierna var översållade med små blommönster och avslutades med en tunn blå rand som utgjorde en naturlig avslutning på de vida änglaärmarna. När jag började klippa i tyget hade jag sett en klänning framför mig, men när jag sytt överdelen och provat ut den så klippte jag av den under bysten och sydde på en lång avslutning. Nu är den min vackraste blus.

Jag satte saxen i tyget i rent terapeutiskt syfte – jag behövde ha något i händerna som motvikt till alla de ord för behövde komma ut ur mina fingrar. Två förkroppsligade processer som ofta uppdelas i två separata fenomen – hantverket, kroppens arbete å ena sidan; och forskningen, skrivandet – som ofta uppfattas som en intellektuell process, fast den är så uppenbart kroppslig för den som gett sig i kast med kvalitativ forskning.

Jag förväntade mig inte att sömnaden skulle ge mig modet att klippa, sprätta upp och forma om mina egna ord när det behövs – precis som ett tygstycke under en modig hand.